Tal

Klimatförändringar – Seger i kampen mot den globala klimatförändringen



Anders Wijkman (EPP-ED-gruppen), föredragande. – Fru talman, herr kommissionsedamot! Jag vill rikta ett särskilt tack till minister Beckett som har kommit hit idag. Klimatförändringen är ett av de allvarligaste hoten som vi står inför. Jag vill understryka att det inte längre kan ses som ett miljöproblem. Ett varmare klimat är ett instabilare klimat, och det innebär ett hot mot i stort sett varje sektor i vårt samhälle, ett hot som måste betecknas som en del av vår säkerhetsproblematik. Det är ett säkerhetshot mot EU och dess medlemsstater men naturligtvis också mot många fattiga länder i tropikerna.

Samtidigt som jag säger detta vill jag understryka att det är viktigt att inte se klimatfrågan enbart som ett problem och en börda. Om vi gör rätt saker, kan vi minska riskerna för samhället i framtiden. Om vi gör rätt saker, kan vi också öppna upp möjligheter för företag och teknik på en rad områden. Det finns en samarbetsgrupp som heter Climate Group i världen, där en rad stora företag ingår som visar att det på ganska kort tid går att både minska utsläppen och tjäna en mängd pengar. Jag anser att den nödvändiga omställningen av energi- och transportsystemen i vår del av världen borde bli en viktig hävstång i Lissabonprocessen och kunna driva på för att skapa nya arbetstillfällen och exportmöjligheter.

Parlamentets betänkande ger en rad förslag till åtgärder för strategin efter 2012. Vi menar att EU skall fortsätta spela en ledande roll i klimatarbetet på internationell nivå. Minister Becketts inlägg nyss bekräftade att denna syn delas inom rådet. Vi måste göra mer på kort sikt, så att vi verkligen lever upp till Kyotoprotokollets krav. Vi står dock bara för en del av utsläppen, ungefär 14 procent, idag. Vi måste alltså få med andra aktörer. Det är mycket brådskande att vi på sikt får med USA i ett konstruktivt samarbete. Vi måste ställa upp långsiktiga mål. Vi kräver, eller önskar oss, minskningar på 30 procent till 2020 och 60–80 procent till 2050. Det är för övrigt ett krav som ständigt kommer från företagsamheten som säger att den behöver långsiktiga spelregler.

Utvecklingsländernas situation är naturligtvis oerhört viktig. För dem är energi först och främst en fråga om tillväxt och utveckling, men de behöver inte repetera våra misstag. Vi behöver strategiska partnerskap, inte minst med de stora utvecklingsländerna, för att stimulera till tekniksprång och till investeringar i bästa möjliga teknologi. Det som har inletts på detta område genom kommissionens avtal med Kina är naturligtvis väldigt bra, men det måste skalas upp och bli mycket, mycket större. Betänk att Kina varje månad sätter igång två nya koleldade kraftverk!

Vi måste satsa mer på forskning och utveckling. Det är ett faktum idag att regeringarna världen över satsar mindre som en andel av BNP på energiforskning än vad de gjorde för 30 år sedan. Det är helt obegripligt för mig. Jag brukar jämföra detta med Apolloprojektet. Om amerikanerna inom tio år kunde placera en människa på månen, borde vi med massiva insatser på forskning och utveckling kunna göra något liknande när det gäller ett genombrott för nya teknologier. Vi måste för att bli trovärdiga i politiken vidta kraftfulla åtgärder på hemmaplan. Vi måste stimulera energisparandet, vilket redan har understrukits flera gånger. Det innebär att t.ex. byggnadsdirektivet bör utvidgas och bli mera ambitiöst.

Transportområdet är ett mycket kritiskt område. Vi välkomnar att sjöfarten och flyget skall inkluderas i klimatpolitiken. Vi förordar snabba åtgärder för att effektivisera järnvägstransporterna. Vi menar att vi måste dra rätt slutsatser av svårigheterna att minska utsläppen inom vägtrafiken. Vi behöver och föreslår därför ambitiösa och bindande regler för utsläpp av koldioxid från nya fordon. Vi behöver hjälpa nya teknologier – och de finns – att komma till marknaden. Det finns dock rader av hinder. Ett av dem är naturligtvis att vi fortfarande subventionerar konventionell, dvs. fossileldad, teknologi. Vi behöver bygga ut handeln med utsläppsrätter, men vi måste naturligtvis se till att tilldelningen inte blir lika ambitiös som den blev förra året. I stället måste vi steg för steg sänka taket. Vi måste inbjuda andra aktörer att delta i detta, så att inte vi blir den enda marknaden i Europa.

Flertalet av de åtgärder som föreslås i betänkandet riktar sig mot företag och producenter. Vi menar också att vi måste involvera medborgarna mer aktivt. Allas vår livsstil påverkar utvecklingen. Vi har en idé om att på sikt överväga någon form av utsläppshandel på individnivå. Kanske är detta inte möjligt att genomföra i praktiken, men ett första steg borde vara att öka kunskapen om kolinnehållet i allt som vi handlar och i samband med våra transporter.

Vi i parlamentet och i de europeiska institutionerna bör naturligtvis leva som vi lär. Vi bör se till att t.ex. våra byggnader och våra transporter är så kolsnåla som möjligt. Det finns mycket att göra på detta område. Avslutningsvis vill jag önska både kommissionen och rådet lycka till i Montreal. Se till att EU kan fortsätta spela en ledande roll och driva på det internationella klimatarbetet mot positiva resultat.