Tal

Tal av Jean Spautz (PPE-DE, Luxemburg),
i Europaparlamentet
Onsdagen den 9 mars 2005

Förberedelser av Europeiska rådets möte (Bryssel, 22–23 mars 2005)



Spautz (PPE-DE). – (LU) Herr talman, mina damer och herrar! Trots att Ekofinrådet inte heller i början av denna vecka kom fram till någon slutgiltig lösning på frågan om hur stabilitetskriterierna skall bedömas i framtiden hoppas jag verkligen att finansministrarna ändå kommer att nå en överenskommelse före Europeiska rådets möte.

För min del är jag fortfarande övertygad om att grunden för stabilitets- och tillväxtpakten måste ligga fast. De nuvarande tröskelvärdena – 3 procent för nya skulder och 60 procent för utestående skulder, mätt i relation till bruttonationalprodukten – hänger så intimt samman med eurons växelkurs att de måste behållas om den gemensamma valutan skall kunna hållas stabil och solid. Det är också grundläggande för pakten att en stats budget skall betraktas som en helhet när bedömningen görs av huruvida kriterierna är uppfyllda. Detta är inte någonting som bara föreskrivs i allmänna budgetlagar, utan det sunda förnuftet säger oss samma sak. En enskild, hel budget kan inte bedömas både med och utan hela utgiftsområden. Därför kan vi inte ha det så att utgiftsområden som vissa medlemsstater betraktar som särskilt betungande inte tas med i bedömningen av i vilken utsträckning stabilitetskriterierna är uppfyllda.

Det finns ju trots allt möjligheter att göra en nyanserad bedömning av statsbudgeten mot bakgrund av var i konjunkturcykeln landet befinner sig, eftersom pakten också innehåller en betydande tillväxtkomponent. Av det skälet måste vi behålla dagens förfaranden samtidigt som vi gör deras exakta tillämpning och konsekvenser beroende av den budgetpolitiska verkligheten. Detta beror – som jag sade här i kammaren för några veckor sedan – på att pakten kallas en stabilitets- och tillväxtpakt, och en överdriven stabilitet inte får tillåtas att hämma tillväxten i stället för att stimulera den.

Ekofinrådet räknade upp möjliga sätt att göra en mer djuplodande bedömning av nationalstaternas ansträngningar att skapa stabilitet. Jag hoppas verkligen att några av dessa kommer att ligga till grund för en slutgiltig överenskommelse före toppmötet den 22–23 mars.

Låt mig nu bara säga en annan sak om Lissabonstrategin. De nedslående resultaten efter första halvleken beror huvudsakligen på att målsättningarna varit för vitt spridda. Därför måste vi koncentrera oss på ett antal väsentliga mål om vi skall få någon påtaglig framgång under de nästa fem åren, och därför stöder jag en linje som innebär att vi mer än hittills litar på att nationalstaterna genomför Lissabonkraven. Detta möjliggör en viss konkurrens om vad som betecknas som ”bästa metoder”, vilket ju måste öka strategins möjligheter att lyckas. I framtiden bör vi dra ned på de riktigt stora tillkännagivandena om det inte är helt klart att de faktiskt kommer att förverkligas.