Tal

Tal av Hans-Gert Pöttering (PPE-DE, Tyskland),
Oordförande för EPP-ED-gruppen i Europaparlamentet
Tisdagen den 11 januari 2005

Konstitution för Europa



Poettering (PPE-DE), på gruppens vägnar. – (DE) Herr talman, herr rådsordförande, fru kommissionär, mina damer och herrar! Vi har kommit en lång bit på vägen, och de av oss som var ledamöter i det förra parlamentet minns hur vi här i kammaren diskuterade Nicefördraget. Vid den tidpunkten var många av oss missnöjda med det, och vi sade att vår ståndpunkt när det gällde Nicefördraget slutligen skulle bero på vilka nya reformmetoder vi skulle kunna ha i framtiden och vad reformansträngningarna skulle leda till.

Resultatet av det har vi framför oss i dag: fördraget om upprättande av en konstitution för Europa. Till skillnad från december 2000 när vi diskuterade Nicefördraget i frånvaro av de centraleuropeiska länderna – Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tjeckoslovakien (som nu är Tjeckien), Slovakien, Ungern, Slovenien, för att inte tala om Malta och Cypern, hade inget av dessa länder anslutit sig. Det är därför särskilt glädjande med situationen i dag då vi diskuterar konstitutionen att ledamöter från dessa länder är med oss och särskilt från de länder som en gång var kommuniststater. Jag tycker att det är en underbar symbol för gemensamma framtid vi har på den europeiska kontinenten.

Jag skulle vilja framföra ett varmt tack till Richard Corbett och Íñigo Méndez de Vigo för det enastående jobb de har utfört tillsammans med utskottet för konstitutionella frågor, och också till alla dem som har hjälpt dem med detta. I dag skulle jag också vilja tacka konventets ordförande Valéry Giscard d'Estaing för det arbete han utfört. Ibland var det han som fick ta emot all den kritik som framfördes, men om han inte hade gjort det han gjorde skulle vi antagligen inte ha denna konstitution i dag, och därför förtjänar Giscard d'Estaing i dag vår hjärtligaste tacksamhet.

(Applåder)

Vi är gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) – och Europademokrater. Det finns 128 ledamöter i Europeiska folkpartiet, och DE-delen av vår grupp utgörs av 40 ledamöter. När jag talar för PPE-delen av vår grupp kan jag försäkra er att vi oförbehållsamt kommer att säga ”ja” till denna konstitution, medan Europademokraterna i vår grupp har rätt att inta sin egen ståndpunkt.

En konstitution behöver värden. Nästan lika viktigt som förfarandena är de värden som förenar oss. För om vi inte är medvetna om värden har vi ingen grund att stå på för att vidta politiska åtgärder. Det gläder oss att flera av våra värden som vi ser som kristna har inkluderats: människovärde, äldre människors värdighet och dessutom barns värdighet. Jag tycker att det är strålande att barn nämns i konstitutionen, eftersom denna kontinent inte har någon framtid utan barnen. Vidare är det lysande att vi beskriver våra värden och förbjuder kloning, och att det hänvisas till våra principer – rättsstatsprincipen, demokrati, subsidiaritetsprincipen och solidaritet. Allt detta ger oss anledning att säga ”ja”.

I dag förnekar jag dock inte att många av oss hade välkomnat en hänvisning till Gud i konstitutionen, eftersom det bekräftar att våra mänskliga förmågor inte är oändliga. Vi skulle också ha glatts åt att se hänvisningar till våra judisk-kristna rötter, för vid en tidpunkt då dialog med världskulturerna är så nödvändig – särskilt med den islamiska världen – tror jag att det är viktigt att vi känner till våra egna rötter och att vår kulturella och religiösa utveckling borde nämnas i konstitutionen. Även om detta inte står i konstitutionen är självfallet alla konstitutioner en kompromiss, och därför säger vi ”ja” till denna konstitution eftersom den speglar våra värderingar.

Det är också lämpligt att en konstitution bör inkludera en beskrivning av Europeiska unionens konstitutionella struktur, och jag anser att det görs på ett framgångsrikt sätt i den, eftersom det talas om nationell identitet. Europa är ingen smältdegel, och det kommer heller inte att bli en superstat. Tvärtom är det i mångfalden Europas välstånd kan finnas och som börjar i våra städer och samhällen där människor bor och i regionerna. Våra nationalstater har sina egna identiteter. Vi har ett konstitutionellt fördrag som förklarar att konstitutionen har sitt ursprung i nationalstaterna. Det är genom våra egna nationella medborgarskap som vi är Europas medborgare, vilket följaktligen innebär att organisationsfriheten för lokala myndigheter tydliggörs i Europas understödjande struktur. Jag tycker att det är ett mästerstycke.

Jean Monnet, som var Europas första hedersmedborgare, sade en gång att ingenting är möjligt utan människor och att ingenting varar utan institutioner. Det han sade stämmer än i dag. Om vi inte har värden som bär upp allting och om dessa värden inte slutligen uttrycks av institutionerna som konkretiserar dem kan inte dessa värden förverkligas. Det är därför rätt att följa Jean Monnets riktningar och följa den väg som leder till ett Europa som en gemenskap. Mina kära vänner, det får varken nu eller i framtiden vara mellanstatlighet eller samarbete mellan regeringar som formar Europeiska unionen. Jag ber om ursäkt för att jag använder ett uttryck som används i mitt parti, men eftersom vi i dag pratar om konstitutionen är vi enade i en gemenskap, även om vi inte skall dölja våra olikheter. Framtidens Europa måste snarare grundas på gemenskapsmetoden och på EU-institutionernas gemenskapsåtgärder.

Detta innebär att vi behöver ett starkt Europaparlament som symboliserar demokrati, att vi bör agera som jämlikar i alla frågor som berör EU:s lagstiftning, att vi behöver en stark kommission som får sin legitimitet genom att den väljs av Europaparlamentet och följaktligen också genom val till Europaparlamentet, och att vi måste ha ett ministerråd vars åtgärder medger insyn.

Låt mig avsluta med att säga att mycket av det som finns med i konstitutionen kan betecknas som ett program, och det återstår fortfarande att förverkliga det. Ett exempel på detta är artikel 750, där det redogörs för hur vi skall leva som goda grannar tillsammans med Europas folk som har en europeisk kallelse. Just nu är det Ukraina jag tänker på. Ett annat exempel är utrikespolitik, ett område där vi i framtiden inte kan tillåta oss själva att tala med två eller tre röster, utan måste agera samfällt. Det är därför inte Europeiska unionens medlemsstater som sådana bör ansöka om att ansluta sig till FN:s säkerhetsråd, utan snarare Europeiska unionen i sin helhet, om den vill vara en global aktör för mänskliga rättigheter och demokrati. Det är Europeiska unionen som sådan som måste vara representerad i Förenta nationerna.

Vi har många uppgifter framför oss. Jag talar på min grupps vägnar när jag hoppas på ett brett stöd för den här konstitutionen, inte bara ett brett stöd här i kammaren utan också i alla medlemsstater, eftersom konstitutionen är hjälpmedlet som skall ta oss genom 2000-talet som ett Europa av frihet, demokrati och fred.

(Applåder)